Marken kallas det som naturen står på.
I marken finns olja och gas som kommit dit från läckande cisterner och ledningar. Oljan pumpar man ibland upp igen och häller tillbaka icisternerna. Jfr kretsloppet tidigare i texten.
I marken sticker växterna ned ena ändan och suger upp en massa vatten som annars skulle ha kommit till nytta. Det vatten som växterna inte kommer åt kallas grundvatten. Grundvattnet är en DDT-lösning.

På marken finns vidare motorvägar och rullstensåsar.
Varför de senare kallas så är en gåta , då de inte alls är några åsar utan tvärtom en rad gropar, sk grustag.

Kring motorvägarna flockas blyhaltiga växter och hörselskadade bönder. På marken finns även skog. I skogen finns burkar och flaskor i stora mängder.

Vattnet är ofta en löddrande, gråbrun vätska, som förekommer i naturen i flera former. Ibland som regn, snö och dimma, i sjöar, floder, åar och hav.

Vi använder vattnet till att dricka och bada i. Önskvärt vore att vi kunde sluta med denna ovana, eftersom vattnet snart är slut.

Vattnet i form av regn består av salt- och svavelsyra, vilket beror på att vattnet påverkas av luftens naturliga sammansättning.
Dessa ämnen underlättar genom sitt idog arbete framtida rivning av kyrkor och andra stenbyggnader samt järnkonstruktioner. De håller även PH-värdet i sjöar på en tillräckligt låg nivå för att inte fiskarna skall bli aggressiva. Fiskar är ett slags ofta döda djur som lever i vatten.

Vattendrag som oturligt nog rinner fram just där avloppsledningar mynnar ut, blir berikade med flera sällsynta kemikalier.

En av de populäraste kemikalierna heter Fosfat. Det är en helt ofarlig kemikalie som möjliggör skumbad i det fria. Dessutom sätter den fart på den slöa naturen. Sjöar som annars skulle behövt tusen år för att växa igen, klarar det nu på tre, med hjälp av Fosfat.
Detta är en form av strukturrationalisering.